Ok, jag måste ta ett beslut. innan imorgon. jag vet exakt vad beslutet borde bli men jag vet inte om jag klarar det. skämms nästan för att berätta för jag vet att det mest bara beror på att jag är störd. jobbade på dagis tre dagar förra veckan för att en av fröknarna brutit foten. nu vill dom att jag ska jobba medan hon är sjukskriven. grejen är ju bara det att jag i vanliga fall verkligen inte troivs med att jobba i så stora barngrupper. jag tycker att det är pest och pina. dessutom går den fruktade vinterkräksjukan nu. jag är livrädd! jag tycker ändå mindre om dom stackars små barnen för att jag vet att dom kanske går och bär på smittan och att dom när som helst kan börja kräkas. jag vet att det är fruktansvärt töntigt och att det är något jag måste komma över men jag har sån ångest över det. här om natten drömde jag mardrömmar om barn som jagade mig med knivar och skulle döda mig. jag har ständigt en klump i magen och gråten i halsen och somnar inte förns sent om natten för att jag inte kan slappna av. är det verkligen värt det då? jag behöver pengarna men risken är att jag utvecklar en magkatarr igen eller ännu värre, får vinterkräksjukan. jag vet mycket väl att jag borde säga ja men det skär i hela kroppen när jag tänker på att jag måste gå dit varje dag.

Surfar runt bland bloggar och lever mig in i andras liv för att slippa tänka på mitt eget och ta beslut som jag inte kan ta.

Hittade den en fin spotify-lista här med en låt för hela årets dagar. Det tyckte jag va väldigt fint.

Jämtland visar upp sig från sin allra bästa sida...
...och jag drar till Malmö!

Har jobbat hos mamma på dagis idag. Mitt i allt gå-in-från-gården-kaos ringde min mobil. Det var Lund som ville att jag skulle komma på arbetsintervju! Mamma säger att vi inte ska ta ut något i förskott och bygga upp för mycket förväntningar men det är så svårt att låta bli trots att jag vet att jag inte ska. Måndag, 15.00 är det dags att hålla tummarna.
Tänk tänk tänk om jag får återvända!

En av mina finaste upplevelser, när Olle Ljungström var på besök i Malmö. Fint som snus!

Vad händer...?

Inte mycket för tillfället.
Har knutar i hela ryggen och nacken som säkert är lika svåra att få upp som "blåknutar"
Den digitala termometern får slag och lägger av när den måste gå ner under 30
Jämtland är vintervackert
Jag fördriver dagarna med en virknål i handen och funderar på min framtid...

Torsdag kväll, i badrummet efter tandborstning:
M: oj då jag torkade mig på din (handduk). den hängde fram.
L: det gör inget. jag har torkat stjärten med den.

Det är blir ett inlägg riktat lite mer till Maria. Tänkte först lämna en kommentar på hennes inlägg men det skulle bli en så himla lång kommentar i så fall så jag tänkte att nä det får bli ett inlägg här i stället för precis som hon så kan jag också sörja att jag aldrig fick möjlighet att möta Allan Edwall i livet. Men grejen är att jag faktiskt har en koppling till den mannen, förutom genom hans gestaltningar under min barndom.

Han kommer ju inte bara från vårt ljuva Jämtland, från en by ca en mil från min. Han kommer även från byn där min mormor växte upp. Han var några år äldre än vad mormor är. Hon gick i samma klass som hans lillebror och de hängde lite i samma gäng. Mormor brukar berätta om när Allan och hans kompis satt på deras kökssoffa och väntade på henne innan de skulle ge sig ut på dansgalej och när han, några år yngre, tillsammans med en kompis (vet inte om det kanske till och med var den samme som han satt med på soffan) på något sätt lyckades få ner en av sina magistrar i en låda för att sedan stänga in honom i den. När min mormor vid 18 års ålder sedan flyttade till Stockholm skrev hennes vänner små meddelanden i en bok. Hon visade mig den för många år sen och där finns en liten hälsning och ett litet självporträtt från Allan. Fint!

Och Maria, ett litet tips. Läs boken om Allan, "Då kan man lika gärna kittla varandra" av Johan Erlandsson, om du inte redan läst den. Man får iofs lära känna en annan Allan än man är van vid men han är fin ändå.

Jag måste säga att arbetslösheten lockar verkligen inte fram det bästa i mig. Jag är en varelse med mycket dålig självdisciplin. Jag behöver struktur och rutin för att fungera och må bra. Jag behöver kliva upp på morgonen, göra mig i ordning och gå till skola/jobb för att resten av dagen ska flyta på. Vad händer då när det inte finns något att göra? Jo, jag gör absolut ingenting. I morse vaknade jag t.ex. kl 11. Kommer inte ihåg när jag senast sov till 11 utan att ha varit uppe hela natten. Inte ens då hör det till vanligheten att jag sover så länge. Det här går ju inte längre.

Pratade med Dolly för ett tag sen och hon sa att när man är arbetslös så är allt man gör blir ett projekt. Och hon har så rätt. Att posta ett brev kan ta en hel dag. Här om dagen var jag just och postade ett brev och där på vägen hem kom jag på att vad jag behöver är en arbetsterapeut! Jag har blivit en i en av mina potentiella patientgrupper. Kändes verkligen sjukt! Jag, som under resten av mitt arbetsliv kommer arbeta just med att hjälpa folk med struktur, rutiner, meningsfulla aktiviteter är själv i behov av hjälp med just detta. Men det är ju väldigt svårt att hjälpa sig själv. Är inte det lite konstigt? Får kanske i veckan sätta mig ner och ta ett ordentligt samtal med mig själv. Kartlägga mitt liv och sätta upp mätbara mål för min framtid…
Ja, herregud.

Finns det något vackrare än gamla fotografier?
http://www.squareamerica.com/boothportraits/