Torsdag kväll, i badrummet efter tandborstning:
M: oj då jag torkade mig på din (handduk). den hängde fram.
L: det gör inget. jag har torkat stjärten med den.

Det är blir ett inlägg riktat lite mer till Maria. Tänkte först lämna en kommentar på hennes inlägg men det skulle bli en så himla lång kommentar i så fall så jag tänkte att nä det får bli ett inlägg här i stället för precis som hon så kan jag också sörja att jag aldrig fick möjlighet att möta Allan Edwall i livet. Men grejen är att jag faktiskt har en koppling till den mannen, förutom genom hans gestaltningar under min barndom.

Han kommer ju inte bara från vårt ljuva Jämtland, från en by ca en mil från min. Han kommer även från byn där min mormor växte upp. Han var några år äldre än vad mormor är. Hon gick i samma klass som hans lillebror och de hängde lite i samma gäng. Mormor brukar berätta om när Allan och hans kompis satt på deras kökssoffa och väntade på henne innan de skulle ge sig ut på dansgalej och när han, några år yngre, tillsammans med en kompis (vet inte om det kanske till och med var den samme som han satt med på soffan) på något sätt lyckades få ner en av sina magistrar i en låda för att sedan stänga in honom i den. När min mormor vid 18 års ålder sedan flyttade till Stockholm skrev hennes vänner små meddelanden i en bok. Hon visade mig den för många år sen och där finns en liten hälsning och ett litet självporträtt från Allan. Fint!

Och Maria, ett litet tips. Läs boken om Allan, "Då kan man lika gärna kittla varandra" av Johan Erlandsson, om du inte redan läst den. Man får iofs lära känna en annan Allan än man är van vid men han är fin ändå.

Jag måste säga att arbetslösheten lockar verkligen inte fram det bästa i mig. Jag är en varelse med mycket dålig självdisciplin. Jag behöver struktur och rutin för att fungera och må bra. Jag behöver kliva upp på morgonen, göra mig i ordning och gå till skola/jobb för att resten av dagen ska flyta på. Vad händer då när det inte finns något att göra? Jo, jag gör absolut ingenting. I morse vaknade jag t.ex. kl 11. Kommer inte ihåg när jag senast sov till 11 utan att ha varit uppe hela natten. Inte ens då hör det till vanligheten att jag sover så länge. Det här går ju inte längre.

Pratade med Dolly för ett tag sen och hon sa att när man är arbetslös så är allt man gör blir ett projekt. Och hon har så rätt. Att posta ett brev kan ta en hel dag. Här om dagen var jag just och postade ett brev och där på vägen hem kom jag på att vad jag behöver är en arbetsterapeut! Jag har blivit en i en av mina potentiella patientgrupper. Kändes verkligen sjukt! Jag, som under resten av mitt arbetsliv kommer arbeta just med att hjälpa folk med struktur, rutiner, meningsfulla aktiviteter är själv i behov av hjälp med just detta. Men det är ju väldigt svårt att hjälpa sig själv. Är inte det lite konstigt? Får kanske i veckan sätta mig ner och ta ett ordentligt samtal med mig själv. Kartlägga mitt liv och sätta upp mätbara mål för min framtid…
Ja, herregud.

Finns det något vackrare än gamla fotografier?
http://www.squareamerica.com/boothportraits/

Livet som arbetslös är inte speciellt roligt. Mina dagar består mest av Frida Hyvönen, patians på datorn, bloggläsning och bokläsning, för tillfället om Ingrid Bergman. Låter ju i och för sig ganska mysigt nu när jag skriver det men om det var självvalt (och fanns ett slut på det inom en snar framtid). Likaså är det med "ensamheten". Nu är det ju inte riktigt sant, har faktiskt några vänner här men de har ju jobb och grejer som jag inte har. Har ju alltid hävdat att jag är en person som behöver få vara själv för att må bra men det kan faktiskt bli för mycket ensamtid. Får hoppas att L kommer tillbaka snart. Frågan är ju bara om hon kommer stå ut med mig och min umgåstörst... Om det där samtalet ädå kunde komma som jag väntar på så skulle rätt mycket lösa sig. Håll tummarna, även om det börjar kännas lite tvivlande.

Är så nervös så nu tar jag på mig min nya fina röda basker, trots att det är för varmt, packar väskan med kamera, bok, sommarprat och broderi och sätter mig på kyrkogården och försöker koppla bort mobilen som aldrig ringer.

Idag när jag gick genom kyrkogården på väg hem från bussen mötte jag en igelkott. Jag har ju sett igelkottar förut men aldrig på så när håll. Jag försökte prata lite med den men den var inte så pratglad, den va mest rädd och sprang, så fort den kunde, ifrån mig. Men det var väldigt söt. Attans att jag inte hade med mig kameran, då hade ni fått se hur söt den va.

Mamma och pappa är på besök. Det är första gången som dom sover över hos mig. Jag hoppas att jag får sova... Hemma hos dom hör jag pappas snarkningar ända ner till källarn, där jag sover. Förstår inte hur mamma står ut. Men med alla år på nacken så har hon väl lärt sig koppla bort det. Det är väl sånt man gör kan jag tänka, när man levt med någon så pass länge. Nu ska jag börja läsa min nyinhandlade bok från Erikshjälpen. Tom Sawyer blev det, med guldiga blad.

Kärleken

Gå in på fina Elsa Billgrens blogg och läs hennes fina kärleksförklaring.

http://www.elle.se/bloggar/elsa-billgren.aspx?post=44188#comments

Ibland, ibland kan jag verkligen längta efter att känna så igen.

Tycka att det finns någon som är det vackraste på denna jord.

Och tycka att saker som han gör och säger är det bästa och kanske det roligaste som finns.

Men sen är det ganska skönt att vara själv också, tills man hittar den där som är allt det.

Och det är verkligen inte lätt och då ger man upp lite mer ju längre tiden går.

Igår va jag och såg Frida Hyvönen.

Mycket folk var det.

Och Frida va så snygg, så snygg

Och sjöng som en ängel.

Vi var mer än nöjda när vi cyklade hem.